Irland har en brokig historia, som är svår att förstå och sätta sig in i. För att göra denna framställning något enklare, har jag inte nämnt de olika falangerna inom partierna, mer än där det var viktigt. Alla som tror på en union med England, kallar jag unionister istället för att dela upp dem i lojalister och unionister. Lika gäller för nationalisterna. En annan förenkling som är gjord, är att jag kallat Storbritannien för England genom hela historien. I benämningen engelsmän ingår såväl engelsmän som skottar och walesare, vilka alltid är protestanter. Irländare kan däremot vara både katolikerna och protestanterna på Irland.
Anglo-normader från England började bosätta sig här på 1170-talet. Först kom greven Strongbow och ville upprätta en egen normadisk monarki på Irland. Detta gillade inte den engelske kungen och skickade dit knektar för att själv ta makten på ön. Först vid mitten av 1600-talet kontrollerade England hela Irland.
England gick över till protestantism på 1500-talet, vilket fick till följd att olikheten mellan Irländarna och Engelsmännen ökade. Denna klyfta bidrog senare till att man stiftade lagar som diskriminerade katolikerna.
De flesta katolikerna var fattiga och undertryckta av engelsmän och missnöjet ökade. Den engelska regeringen blev tvungen att lätta lagarna mot katolikerna på 1790-talet. Religionen blev tillåten och katolikerna blev mer fria från godsägarna. Men fortfarande fick inte katoliker sitta på höga poster, som ämbeten eller i parlamentet. Engelsmännen var rädda för att hamna i katolskt styre och därför behöll man många av lagarna.
De franska revolutionära idéerna spreds till irländarna och framför allt till de som var välutbildade. 1798 gjorde man uppror. Det var advokaten Wolfe Tone som blev ledare. Han samlade både katoliker och protestanter i sitt parti: Society of the United Irishmen. Partiet krävde olika reformer, bl a fullständig frihet för katolikerna och att England drog sig bort från irländskt territorium. Upproret planerades tillsammans med fransmännen. Engelsmännen blev oroliga att dessa tillsammans skulle kunna krossa England. Men upproret krossades totalt och Wolfe Tone begick självmord i fängelset.
Engelsmännen visste att Irland var Englands svaga länk och något var tvunget att göras. Genom en union skulle England få ett starkt grepp om Irland. Andra fördelar med en union var att den protestantiska befolkningen, som var i minoritet inte riskerade att hamna under katolskt styre.
1801 fattade parlamentet i Dublin beslutet om unionen mellan Irland och England. Många av ledamöterna var mutade så unionen gick i genom utan beskymmer.
Nu börjar en lång tid för Irland i union med England. Många Irländare var ändå positiva till unionen. Lagarna hade mildrats och katolikerna hade delvis fått det bättre. Några små uppror mot unionen förekom dock. Den protestantiska minoriteten var också nöjda, de räknade med skydd från England.
Derry eller Londonderry som engelsmännen kallar staden.
Befolkningen i Irland var dessutom mycket förtryckta av polisen (I början var det militären). De skulle vräka fattiga arrendatorer och slå ner uppror. Den uppfattades av irländarna som en förtryckarmakt och var därför mycket hatad.
Även av domstolarna var befolkningen förtryckt. Alla domstolar fördes på engelska medan folket oftast pratade gaeliska (Keltiskt språk som blev en viktig symbol för frihetskampen). Befolkningen hade inte heller någon rätt till advokat och okunskapen till lagarna var stora. Lagarna skärptes hela tiden och blev hårdare mot den irländska befolkningen. Det blev inte bättre för irländarna med unionen.
Under denna tiden var Irland överbefolkat och Europas fattigaste del. Jordbruket och industrin var efterblivet och 1845 slog potatissjukan till i Irland. Svälten härjade i Irland några år och en miljon emigrerade till Amerika. En halv miljon svalt ihjäl eller dog i olika epidemier. Missnöjet mot unionen växte sig ännu starkare bland folket.
1868 kom den liberale ledaren William Ewart Gladstone till makten i England. Diverse uppror (Upproren stod IRB för. IRB - The Irish Republican Brotherhood) på Irland åren innan fick honom att inse problemet på Irland. Han genomförde då två viktiga reformer: avvecklade den protestantiska statskyrkan på Irland och införde en lag som gjorde arrendatorernas ställning till godsägarna bättre.
Samtidigt som Gladstones reformer pågick uppstod det en politisk rörelse i Irland, som skulle lösa den Irländska frågan på ett annat sätt. Denna rörelse kom att kallas The Home Rule Association. Dess starke ledare blev Charles Stuart Parnell, som var protestantisk godsägare. Han blev snabbt Englands mest hatade politiker, men samtidigt Irlands mest populäre person. Han blev kallad Irlands okrönte konung.
En annan organisation som endast bestod av arrendatorer, började att demonstrera med fredliga metoder mot godsägarnas vräkningar av arrendatorer. Man ville dock slå ihop The Home Rule Association med denna organisation och så skedde också. Tillsammans fortsatte man kampen mot frigörelsen. Bl a vägrade man godsägarförvaltaren Charles Boycott att få nya arbetare att bruka hans mark, efter det att han hade vräkt några arrendatorer. Härifrån härstammar ordet bojkott. Denna aktionen blev mycket framgångsrik och fortsattes att användas. Aktionen ledde till att den konservative regeringen, som vid denna tiden var vid makten i England, år 1885 ställde pengar tillförfogande, så att bönderna kunde köpa marken av sina godsägare. År 1918 ägde 60% av de irländska bönderna sina gårdar själva.
Men The Home Rule Association var inte helt nöjda och kampen för Home Rule fortsatte. Man lyckades att få vågmästarroll i det engelska parlamentet. Men självstyret blev ändå ingen verklighet, trots att liberalerna med Gladstone i spetsen lade fram ett förslag till Irländsk självstyre.
Istället bildade Journalisten Arthur Griffith 1899 en ny politisk rörelse, Sinn Fein. Det är gaeliska och betyder vi själva. Han ville genomföra självstyre för Irland omedelbart med fredliga medel. Planen var att man helt enkelt skulle ta hem ledamöterna och bilda ett eget parlament. Engelsmännen skulle dra sig tillbaka och finna sig i det. Sedan skulle landet utvecklas och problemen med jordreformerna skulle lösas. 1905 blev Sinn Fein ett parti, men några år senare övertogs partiet av medlemmar ur IRB och blev ett revolutionärt parti.
1912 fick liberalerna makten igen i England. Denna gången gick beslutet om Irländskt självstyre igenom och skulle börja gälla 1914, men så blev det inte. Ett världskrig kom emellan och man sköt upp genomförandet tills när det blev fred igen.
Istället gjorde man så att de ledamöter från Sinn Fein, som blev valda, inte begav sig till det engelska parlamentet. Man bildade ett eget parlament, Dáil Eireann. Datumet var 21 januari 1919. Eamon De Valera blev president och utsåg en regering. Till försvar hade man en frivilligstryrka på 100 000 man.
Med hjälp av pengar från hjälpinsamlingar i Amerika till Irlands frigörelse, bildades IRA (Irish Republican Army) av medlemmar i Sinn Fein. Dessa trupper förde ett gerilla liknande krig mot engelsmännen. Tiden efter republikens utropande blev hård med mord, bränder och tortyr mot civilbefolkningen. Hatet mellan folken ökade. Många upprörande händelser stärkte den republikanska viljan hos folket. Detta krig pågick tills i juni 1921.
Men det var inte bara engelsmän mot Irländare i konflikten. De som tyckte att Irland skulle förbli en union kallas unionister och bestod mest av protestanter . I Nordirland var unionist tanken starkast, för här var protestanterna i majoritet. Dessa var oroliga för framtiden och gick till attack mot katolikerna. Oroligheterna spred dig snabbt till hela Irland. Landet var djupt splittrat. Det var republikanerna som ville ha en Irländsk republik i större delen av Irland mot en majoritet av unionister i Nordirland konflikten stod mellan.
En annan orsak till att skillnaderna blev så stora mellan Nordirland och övriga Irland, var industrialiseringen. I söder fanns ingen industri alls, medan Nordirland hade en stor produktion av linnetextiler. Handeln skedde helt och hållet med England och Nordirland blev därför mycket beroende av moderlandet.
Karta över Nordirland idag. Området kallas också
för Ulster
Republikanerna avvisade dock lagförslaget och förklarade krig mot delningen. Kriget varade inte länge och kort därefter undertecknades ett vapenstillestånd och förhandlingar tog vid igen.
Man började genast att förhandla i London. Irlands utrikesminister, Arthur Griffith (Sinn Fein’s grundare) skickades dit. Man diskuterade framförallt delningen av Irland. 6 december 1921 undertecknades ett avtal om en självstyrande republik Irland (Även kallad dominion). Enligt avtalet hade Nordirland full rätt att få bli kvar i unionen, om man önskade. Irlands frihet skulle inte bli fullständig, för den engelska flottan hade möjlighet att gå in i irländsk hamn. De irländska ledamöterna skulle svära trosed till Englands kung. Trots dessa allvarliga inskräkningar visade det sig i Irlands första val, att en majoritet av folket var för avtalet.
Irland råkade in i ekonomisk kris med dålig budget och stor arbetslöshet. Lite hjälp i starten fick man i form av ekonomiskt stöd av England. Som armé och polis fick IRA tjäna. IRA ville dock inte sätta sig under någon makt utan förblev självständiga.
Kriget fortsatte ut på landsbygden och övergick till gerillakrig. Tre månader efter utbrottet blev Collins ihjäl skjuten. Efter ytterligare ett år av krig avbröt De Valera inbördeskriget och IRA gick under jorden. Kriget ledde bara till att en ny president tillträdde. Det blev Cosgrave, en gammal anhängare till Sinn Fein.
Irland blev en neutral och fri stat.
Protestanterna i Nordirland har alltid varit rädda för att den katolska södern skall ta övergreppet. Den oron lever kvar än idag och ger upphov till dagens konflikt. Under 1940-talet förtryckte man katolikerna ännu mer. Gränsdragningen var gjord på ett sådant sätt, att protestanterna hade majoriteten i Landet. Dessutom delade man in valdistrikten på ett sådant sätt, att protestanterna blev överrepresenterade i parlamentet.
Orangeordern som existerat sedan 1795 hade hela tiden utövat sin verksamhet som syftade till att förtrycka katolikerna. Efter delningen fick orangeordern flera medlemmar och inriktade sig nästan bara åt Nordirland. Man hade inflytande i flera myndigheter och skapade korruption, som tillgodosåg egna intressen. Ordern fick en stor roll i det krig som skulle börja 1969.
IRA som verkade på hela den Irländska ön, hade som mål att ena Irland. Nu när Nordirland blev helt isolerat från den resterande ön, splittrades IRA i två delar: provisoriska IRA (Provisinal IRA) som var mera nationella och aktiva och officiella IRA (Official IRA) som var mera socialistiskt och mindre aktivt. IRAs verksamhet flyttades mer och mer över till Nordirland. Det var detta område som striderna gällde. IRA var dock fortfarande helt överens om att Nordirland också skulle tillhöra republiken Irland, även när man var splittrade.
För att få stopp på missnöjet var man tvungen att genomföra en kommunal rösträttsreform, vilken gav katolikerna bättre villkor i valen. Man ersatte den dåligt beryktade polisen (B Specials) med en annan säkerhetsstyrka: UDR (Ulster Defence Regiment). Man införde också något som kallades internering, vilket innebar att man fick arrestera personer om de bara var misstänkta för terrorism. Interneringen drabbade främst katolikerna.
Flera nya partier bildades: Oppositionspartiet SDLP (Social Democratic and Labour Party) som senare fick en allt större opinion med sig och ett motparti till SDLP som kallades Alliance Party. I England tog de konservativa partierna makten igen. De var inte lika positiva till Irlands enande som liberalerna. I Stormontparlamentet fick Faulkner posten som premiärminister. Ingen förväntade dock att Faulkner skulle bli framgångsrik utan anarkin tog fart istället. Under 1970 började bombattentaten på riktigt att skörda liv. Rättsmaskineriet havererade och SDLP bojkottade Stormontparlamentet vilket ledde till korruption.
Kampen mellan unionister och nationalister pågick i alla plan. Tydligast blev den på gatan. Man brände ner brittiska ambassaden i Dublin. Flera hundra bombdåd och terroraktioner utfördes. De två värsta var när IRA sprängde en engelsk militärförläggning och några okända senare sprängde en restaurang i Belfast där 130 personer omkom varav de flesta var kvinnor och barn.
Konflikten höll sig på en sådan nivå, att man inte kan kalla det för inbördeskrig. De var bara några få av invånarna som utövade våldet. På nationalistiska sidan var det mestadels provisoriska IRA som stod för terrorattackerna. Officiella IRA lade ner sina vapen för att m h a Sinn Fein på ett politiskt sätt komma till sitt slutliga mål. Även polisen och militären provocerade till våld, bl a genom arresteringar och husrannsakan.
Engelsmännens strategi blev att se på konflikten ur rätts synvinkel. För att bekämpa terroristerna satte man in 20000 militärer och flera inskränkningar i lagen gjordes. Styrkorna fick nästan göra vad de ansåg vara nödvändigt. Anarkin härjade därför nästan helt fritt.
Direct rule ledde inte till någon lösning och man försökt e anordna olika medlingar med bl a FNs hjälp. Dessa stoppades dock av England och istället anordnade man konferenser. Konferenserna bojkottades dock av SDLP och konferenserna ledde heller ingen vart.
Bilden är tagen på Ohio Street i Belfast, 1985. UVF grundades
1912 för att motsätta sig Home rule för Irland. Senare
blev UVF en del av den Engelska armén som kallades Ulster
Division i Första världs kriget. Dagens UVF återuppstod
1966 och de fick enligt lagen slå till mot republikanska grupper.
Svårigheten var att urskilja dessa grupper och många
oskylda har fått stryka med.
Nya lagar stiftades för att hantera terroristerna när polisen fick tillbaka ansvaret. Man införde speciella domstolar som skulle hantera terrorister och gjorde dem till vanliga våldsförbry tare istället för politiska aktörer. Straffen skärptes och man kunde anhålla personer eller utföra husrannsakan, utan några större misstankar.
1991 försökte en minister i Nordirland att få igång en förhandlingsprocess. Den blev uppkallad efter hans namn till Brooke-initiativet. Han försökte att ena dels partierna i Nordirland med varandra och sedan ena dessa med både regeringen i den Irländska republiken och regeringen i England. Detta intiativ föll samman när parterna helt vägrade att samarbeta.
Att det är så svårt att få parterna att samarbeta beror på att frågan idag inte bara rör Irlands enande eller ej, utan också bl a den politik som skall råda i Nordirland. Vem som skall sköta rättsmaskineriet mm. Ett annat mycket stort problem är den generation som nu växt upp med anarkin och terrordåd vid spjälsängen. Erfarenheter från andra drabbade områden säger att de kommer att ta tid innan dessa barns tankar speglar något annat än terrordåd och motsättningar.
Just nu i veckan maj 1995 försöker IRA och John Mayor, nuvarande premiärministern i England få en uppgörelse. Det är väl inte så mycket som talar för att detta skall bli en beständig lösning. Men vem vet?
Historien visar entydigt hur irländarna har kämpat för ett fritt Irland och det är otroligt att man nu plötsligt skulle sluta med det. Englands regering sitter i en rävsax. Dels kommer kritik från skattebetalare om att man skall dra sig ut ur Nordirland och dels kräver protestanterna i Nordirland skydd av England. Men hur blir det om 20 år då katolikerna är i majoritet. Det kommer helt klart att förändra läget. Jag vågar inte gissa vad som kommer att hända, det svänger ganska snabbt i politiken i Nordirland trots att det stått ganska stilla i 20 år nu. Tillsvidare kommer nog provisoriska IRA att fortsätta att utföra flera terrordåd.
Eyvind Bratt, Det nordirländsk problemet, 1975
Ann-Sofi Jakobsson, Konflikten på Nordirland, 1994
Jan Pettersson, Nordirland kriget fortsätter, 1990
UD, Länder i fickformat, 1992
Alf Åberg, Irland - sedan 1800, 1971
Information on Northern Ireland, http://www.ulst.ac.uk/iancantley/services/library/ni/ni.htm